Kolla vad jag hittade i mitt utkast! Detta inlägg skrev jag 22 juni 2016 men publicerade det aldrig av någon anledning.
Nu gör jag det.
Jag vet att det har dröjt väldigt länge sedan jag sade att jag skulle skriva en tredje del om min förlossning där jag skulle berätta hur jag upplevde krystskedet och efterbörden. Här kommer den i alla fall. Detta är min personliga upplevelse. Ni kan hitta del 1 HÄR och del 2 HÄR.
Jag hade fått höra att det skulle vara ”skönt” när man kom till krystskedet för att man då skulle få vara med att aktivt hjälpa till i förlossningen, tills dess så tar man ju bara emot värk efter värk. I detta kan jag förstå hur vissa tänker men det var inte riktigt så för mig…
Eftersom att det gick så himla fort för mig så hann jag aldrig riktigt uppleva värkarna innan krystvärkarna, utan det jag minns när jag tänker tillbaka på förlossningen är att jag krystade i 40 minuter och hur jobbigt det var!
Det värsta är att jag kände ALLT och när jag trodde att ”nu gör det som ondast” och ”nu klarar jag inte mer, nu kommer han på nästa kryst” så såg de endast huvudet lite grann. Han hade alltså inte ens börjat komma ut!? Jag minns hur jag då började tappa fokus och få smått panik men då tryckte sjuksköterskan upp lustgas-masken i ansiktet på mig och sade ”andas i den här Leyla!”
Det gjorde jag också och vid varje krystvärk så krystade jag 3-4 gånger. I mellan värkarna så slappnade jag av och andades lugnt och tungt. Jag blir så otroligt stolt över mig själv när jag tänker på detta! Jag är en väldigt känslig person i vanliga fall och tål ytterst lite smärta men jag är imponerad av hur bra jag kunde behålla lugnet. Jag var verkligen i min egna lilla bubbla med Enis som masserade min rygg.
Hur kändes det då? Jo, det brände och sved, det kändes som att någon bokstavligt talat tände eld där nere…
❤️
När han väl var ute så trodde jag att det skulle vara över. För det var ju det alla hade sagt, att man glömmer all smärta när man får upp bebis på bröstet? Men så var det verkligen INTE för mig. Allt som hände efter att han var ute var nästan värre än att få ut honom. Jag tror dock också att jag tyckte det var så jobbigt då jag jag inte var beredd på vad som hände efter. Det är ju ingen som berättar om det och därför vill jag berätta hur det var för mig.
För det första så hörde jag inget bebisskrik när han kom ut och jag såg heller ingenting då jag låg på sidan. Då frågar jag varför han inte skriker och Enis säger ”men han rör sig, det är ingen fara” och strax efter det kom skriket. Men då visade det sig att han hade navelsträngen runt halsen och var helt grå! Hade jag sett det med egna ögon så hade jag nog svimmat så jag är glad över att det gick så smidigt utan att jag visste något.
Sedan skulle jag få upp min älskade lilla son på bröstet men då var navelsträngen så kort så jag fick huka mig och Lionel lades på min mage, väldigt obehagligt. Dessutom så fick jag ligga så ett tag då de inte klipper navelsträngen på en gång. Men efter att den väl var klippt så skulle moderkakan ut och FY FAN vad ont det gjorde. Barnmorskan ryckte och drog i navelsträngen tills den släppte och kom ut. MEN vilken befrielse när den väl kom ut, det var den skönaste känslan i världen typ haha!
Efter detta så tryckte de på magen för att få ut allt blod och de tryckte alltså så hårt att hela handen försvann in i magen! Det gjorde så fruktansvärt ont och jag skrek och bad de att sluta. Men lik förbannat så fortsätter de att trycka ändå = tortyr. Medan de trycker så håller de på där nere och ska ”fixa”. Jag minns att det fortsatte att svida som bara den och allting var bara jobbigt! Tyvärr så var det inte över där heller då de upptäckte att jag inte slutade blöda…
Då satte de en tappningskateter och det gjorde också sjukt ont men de trodde att blödningen inte slutade på grund av att min urinblåsa var fylld.
Men jag slutade inte blöda för det och jag var på gränsen till att förlora för mycket blod. De vet inte varför.
Jag tyckte att det var så jobbigt att Enis fick ta Lionel och jag fick andas mera lustgas medan de höll på. Detta gjorde att jag heller inte kunde njuta av min son förrän allt var klart vilket jag tyckte var super jobbigt såklart!
Men när allt detta äntligen var över så fick jag njuta av min fina familj!❤️
