Jag tänkte berätta min upplevelse av alla dessa hormoner… Det är ju inte bara en massa nya hormoner i kroppen under graviditeten utan dessa fortsätter och går över till amningshormoner sedan efter förlossningen. Jag fick höra att amningshormonerna är snäppet värre än gravidhormonerna och jag kan inte annat än att hålla med!
Som ni vet så drömde jag min första mardröm om Lionel och började grina natten mellan måndag och tisdag, och under tisdagen så började dessa hormoner spöka rejält…
Vi skulle nämligen ta oss ut på en första vagnpromenad till Ica Maxi, vilket vi gjorde också men det tog sin tid. Jag var så orolig för dels vad vi skulle klä på Lionel, om han skulle vakna och bli hysteriskt hungrig på vägen dit eller att han inte skulle trivas i vagnen. Jag började grina på vägen, hade ont, mådde psykiskt dåligt och kände mig som världens sämsta mamma! Enis gjorde allt för att stötta och peppa mig och utan honom hade jag aldrig klarat det då jag var på väg att vända tillbaka hem flera gånger.
Sedan så kom det på kvällen igen… Jag var hungrig men var inte sugen på någonting att äta, antingen så var det äckligt eller för starkt (jag ska ju undvika stark mat för både min och Lionels skull) men jag visste att jag var tvungen att äta för att må bättre och för mjölkens skull. Detta resulterade i att jag kände mig super jobbig mot Enis, dum mot Lionels mat och återigen som världens sämsta mamma! = Jag började grina.
När jag sedan fått i mig någonting att äta och Enis fått mig på andra tankar så började jag grina för att jag har en sådan fin familj! Världens lyckligaste människa är jag med världens bästa man och son!❤️
