Under bland annat frågestunden så fick jag en fråga om förlossningen, om jag är rädd inför den. Den frågan får jag väldigt ofta, av vänner och andra så därför tänkte jag dela mina tankar kring förlossningen här nu då det är någonting jag tänkt på väldigt mycket på sista tiden.
Som sagt så är jag inte rädd för förlossningen. Nervös, spänd, ivrig, känslomässig på alla sätt och vis, ja absolut (!) men inte rädd. Det är faktiskt någonting jag ser väldigt mycket framemot för att det är då vi får träffa vårt barn, våran son. Jag förstår att jag kanske inte kommer tycka att det är lika härligt när jag väl ligger där och har ont, jag förstår även att man inte ens kan tänka sig smärtan i förväg men jag vet ju vad som komma skall efteråt. Jag tycker inte att det är värt att vara rädd för någonting som jag ändå inte kan påverka och jag kan inte säga med hundra procent säkerhet att jag inte kommer bli rädd när det väl börjar närma sig men just nu känns det i alla fall för tidigt för det. Allt är ju värt det i slutändan, hela graviditeten och förlossningen.
Jag är en person som tyvärr har varit mycket ”sjuk”. Jag har haft hjärnskakning, en höft ur led, en muskelskada i foten, ryggproblem, problem med magen pga stress, fått vatten in i örat osv. listan kan göras lång, med andra ord så har jag haft väldigt mycket otur haha. Trots detta så har jag ingen hög smärtgräns utan är väl ganska känslig egentligen. Men när jag tänker på förlossningen så blir jag typ taggad!? Jag får ett slags rus i kroppen och tror att man får väldigt mycket adrenalin när man väl är där fast det gör ont oså. Ni som har fött barn tycker väl att jag är helt knäpp nu och tänker ”vänta bara” haha. Men jag tänker att det inte är en smärta man får när man har gjort illa sig utan det är ju ändå någonting som är naturligt och kvinnans kropp på sätt och vis är gjord för att föda barn.
När det kommer till smärtlindring så finns det hur mycket som helst och jag har väl ett hum om vad jag vill ha på förlossningen. Innan jag bestämmer mig helt så vill jag läsa på mer om de och gå på föräldrakursen först oså. Jag tänker nämligen att vi ska skriva ett förlossningsbrev då det känns tryggt. Sedan så litar jag faktiskt mycket på vårdpersonalen som finns på förlossningen och BB. Vi ska även gå på en förlossningsinformation på sjukhuset där de berättar om hur allting går till och hur de jobbar på just vårt sjukhus, när det börjar närma sig.
Sedan så har jag börjat fundera på en sak till och det är om man ska ha en doula på förlossningen. En doula är en person som ska finnas där som ett stöd för dig och din partner under förlossningen. Doulan är inte med och förlöser barnet utan ska som sagt enbart vara ett stöd för dig och din partner. Vem som helst kan vara en doula, det behöver inte vara någon utbildad utan det kan vara en vän, mamma, syster eller bror osv.
I början och enda fram tills nu så har jag varit helt bestämd på att jag endast vill ha Enis där då det är vårt barn som ska komma till världen och att det är någonting personligt mellan oss två. Det tycker jag fortfarande men har börjat tänka på just stödet. Jag menar absolut inte att Enis inte räcker till men att det kan vara skönt om jag t ex. vill ha någonting som inte finns i rummet men samtidigt inte vill att Enis ska gå någonstans, jag vill inte bli lämnad för en sekund. Samtidigt som jag tycker att Enis också ska få stöd under förlossningen, någon att prata med kanske när jag inte kan. Om vi har en jobbig och lång förlossning så kanske Enis behöver vila men då vet han att jag har någon annan där också.
Det som är svårt med detta är vem man i så fall skulle välja som sin doula? För jag känner mig inte bekväm med att ha någon okänd med oss. Enis säger att det är upp till mig då det är jag som ska föda men samtidigt så kan inte jag känna mig avslappnad oså om inte han är det. Men vi har inte pratat så mycket om detta än vilket vi måste göra. När det kommer till detta så vill jag bestämma mig ganska snart då jag vill att personen vi i så fall skulle välja ska läsa på lite oså. Jag vill inte ha några frågor om någonting då det är vi som ska ha stödet.
Jag hoppas att någon orkar läsa allt detta men det var skönt att skriva av sig. Har ni några frågor så svarar jag mer gärna på de om jag kan!
Kramis ♥
